torsdag 1 juli 2010

Välkomna, kära kollegor!

Nog för att jag genom alla år har betraktat våra värnpliktiga som fullvärdiga kollegor! Men den 1 juli 2010 är ändå en dag som kommer skrivas in i den svenska militärhistorien. Det är dagen då vi övergår till ett yrkesförsvar och värnplikten upphör. Såväl officerare som civil personal och soldater är därmed anställda på avtalsmässiga grunder.

Många är de som sörjer. Jag tillhör inte dem. Visst, plikten tjänade sitt syfte väl under efterkrigstiden. Men knappast de senaste 20 åren. Det ska inte förväxlas med kritik mot kvalitén på våra soldater. Tvärtom! Det ska istället ses som kritik mot ett framväxande systemhaveri.

I praktiken har Försvarsmakten nämligen utbildat ihjäl sig. Värnpliktskull efter värnpliktskull har utbildats och muckat - och sen... Ingenting. Några har förvisso - på helt frivillig väg - sökt sig till internationell tjänst, men det stora flertalet har försvunnit in i ett stort svart hål. Resultatet är att mängder med soldater utbildats till oanvändbarhet.

Nu vänder vi på det. Den som söker sig till försvaret gör det av intresse och kontrakteras för 8-12 år. Det skapar grund för professionalism och effektivitet. Från ideologisk utgångspunkt tilltalas jag också av normaliseringen av Försvarsmakten som arbetsplats. Ingen annan samhällssektor tvingas tvinga till sig personal. Inte polisen. Inte sjukvården. Inte kriminalvården. Inte..... Jag menar därför att tiden är mer än mogen att även försvaret blir en arbetsgivare dit både män och kvinnor söker sig därför att man VILL!

Pliktkramarnas sista argument brukar vara vikten av folkförankring och insyn. Men, allvarligt - är det verkligen motiv nog för att upprätthålla ett tvång? Att unga män (som det ju har varit) ska tvingas tillbringa ett år av sina liv för att utgöra någon slags insynsalibi? Nej, lägg av! Insyn är viktigt men ska, liksom för polisen och andra auktoritära samhällsinstitutioner, utövas av Riksdagen. För ingen kan väl på allvar tro att svensk militär, vare sig i närtid eller i en avlägsen framtid, ska bli del av en statskupp eller på något annat sätt hota vår demokrati?

Jag tackar av hela mitt härta alla de värnpliktiga som under 109 år ställt upp för Sverige. Men var sak har sin tid och jag dricker mitt gravöl utan allt för mycket sorg. Mitt nostalgiska jag kan visserligen känna så, men inte mitt förnuftsmässiga. Nästa välkomna steg i reformeringen av en stelbent personalförsörjning är att göra alla försvarets uppgifter (det vill säga även utlandstjänst) obligatoriska för ALL personal. Måhända är vi där redan om någon dag...?

Men till dess: Varmt välkomna, kära nya kollegor!!

1 kommentar:

Unknown sa...

Väl talat!

Nu blir både kravprofilerna tydligare och utbildningsmålen starkare knutna till verksamheten för såväl "nya" som "gamla" kollegor.

Nu kör vi!